Det är oväntat, spännande och omöjligt. Och ur en trollkarlssynpunk ofta det absolut roligaste att framföra. Men tyvärr så är det sällan de enkla eller de mest visuella tricken. Utan det är det som publiken själv på något sätt får vara delaktiga i. De får undersöka eller tro att de förstår för att sedan blev överraskade av sina egna beteenden och förmågor. Det specifika tricket är ofta finalen och det som vi trollkarlar blir ihågkomna för.
Så varför är inte varenda föreställning fylld av den här typen av magi? Det beror förmodligen på att det hittills har varit svår att genomföra. Antingen är tricken små för att få plats i publikens händer, och då behövs rekvisita och synlighet från bakersta raden. Eller så krävs det samarbete och diskussioner och det kan störa resten av publiken. Hindren är många och tricken kräver ofta fler förutsättningar än vad en vanlig teater är byggd för.
Men vad skulle hända om publiken istället satt på första parkett. I sitt eget vardagsrum där de hade tillgång till all rekvisita de behövde? Den frågeställningen blev för stor för att inte testas. Jag inspirerades av möjligheterna i den nya underhållningsformen och började bygga en online-show.
För enkelhetens skull delades arbetet upp i två delar. Det första var det tekniska. Jag ville att det visuella och auditiva skulle upplevas så nära och levande som möjligt. Ljud, ljus och bild blev därför prioriterat. Kameror, lampor och kunskapen från hundratals instruktionsfilmer Youtube sammankopplas till ett.
Tre månader senare hade mitt arbetsrum hade förvandlats till en digital teater. Min egna hemmastudio var klar. Nu var det bara tricken kvar. Det anordnades konvent och trolleri-branschen började så sakteligen komma tillbaka. I april såg jag mina första online-show. Det var en interaktiv trolleriföreställning med på en budget 10 gånger större än den jag hade. Men det gav mig inspiration. Jag samlade på mig ett 50-tal trick där tankeläsning blandades med fingerfärdighet och publikinteraktion. Det skalade i sin tur ner till sju stycken favoriter. Kanske den bästa magin jag lärt mig.
Jag trodde nu att jag var helt klar. Premiärvisningen var i juni och visades för kommuner, företag, myndigheter och privatpersoner. Den togs helt okej emot och jag var nöjd med resultatet. Men online-föreställningar var samtidigt otroligt frustrerande att uppträda med. Varje show resulterade i att stora korrigeringar. Allt från vinklar och ljussättning till kameror som överhettades och ljud som hackade. Hundratals delar som skulle samverka. Jag var inte bara trollkarl utan även tekniker och stressad och jag tror det syntes.
Så tillslut drog jag ur sladdarna, ställde in allt i förrådet och andades ut. Två månader passerade och jag hade släppt den digitala föreställningen när en pappa hörde av sig. Han undrade om jag gjorde digitala barnkalas. Och jag hade ju faktiskt några trick för det. Så en sista show tänkte jag och tog fram allt, tände lampan och startade Zoom. Och där på andra sidan skärmen satt de små barnen och plötsligt blev föreställningen kul igen.
Tricken verkade ha marinerats samman under pausen till en show där allt var i synk. För första gången på över 1,5 år kändes det som att jag stod på scenen igen. Fokuset var på föreställningen och publiken och reaktionerna något helt annat. Det här var i slutet av sommaren och förfrågningarna strömmade in. Föreställningen gick på högvarv och showen som nu hade byggts om och bråkats med i sex månader blev till slut bra. Idag är det November, restriktionerna har lättat och online-föreställningen är inte lika efterfrågad längre. Men nu finns den där på hemsidan och erbjuds till alla som vill uppleva den nya trolleriföreställningen.
